Med hjärtat i halsgropen

Jag hade stalltjänst i söndagsmorse. Kommer ut i lösdriften och hjärtat stannar till. På golvet ligger Lilleman Muninn. Vår lilla fölis sju månader. Han ser ut som han vilar och jag låter honom vara. När jag lite senare går ner till fåren så står han längst ut på täkten och jag slappnar av...

När jag kommer in berättar jag statusen bland djuren för P. Inget mer med det. När vi sedan kommer ut för att ta första turen för dagen - på Gledi och Valsa - inser P att Lilleman inte mår bra. "Håll i honom medan jag tar tempen", säger P lugnt. Hjärtat hoppar över några slag och tårarna kommer direkt. Inte igen, tänker jag. Förra gången var jag själv hela helgen med en dödssjuk unghingst och det slutade riktigt illa. Màdi dog...


Spåren har satt sig.

Söndagen går och Muninn blir inte bättre. Han har ont i magen. Det visar han oss tydligt. Vill bara ligga ner (men får inte), äter inte, dricker inte men bajsar gör han. Jag lämnar Järvsö motvilligt. Får rapporter från P men inte blir vårt lilltroll bättre.

Måndag och Anna vår vet ger honom smärtstillande och lite annat jox. Idag är han bättre, enligt rapporterna från Järvsö men vad var det som hände? Anna tror blindtarmen. ja, hästar använder den i matsmältningen. Kan det opålitiliga vädret med -20 ena dagen och +10 nästa påverka? Vi håller på att skilja Muninn från mamma Sunna. Bara dagtid och vanligtvis struntar han fullkomligt i henne, men kan det påverka? Vätskeintaget kanske? Kommer det tillbaka? Många frågor...

Jag försöker tänka att har man massa djur måste man också vara inställd på att allt kan hända MEN när du står där, då finns inget förstånd!

Denna gång gick det bra och tack och lov är inte P lika hysterisk som jag. Hoppas jag kan skärpa mig i framtiden men hjärtat kommer nog alltid att landa i halsgropen vid "red alert".