Jag befinner mig vid vägs ände tillsammans med ett team från Ikea. Vi är i Maroantsetra på Madagaskars östra sida för att besöka några av de skolor som Ikeas mjukdjurskampanj har
varit med att finansierat. Vårt team är de enda gästerna och där vägen
tar slut vid en sliten resort utan turister tar en oändlig sandstrand
vid. Det skulle kunna vara paradiset men ingen kommer hit.
Byn vi ska besöka är ligger isolerad mitt i regnskogen och besök
utifrån är högst ovanligt. Vi färdas med båt för att ta oss fram och när
vi anländer stranden har hela byn samlats. Luggslitna barn tittar på
oss med stora ögon. En del börjar gråta. Fattigdomen är påtaglig. Husen i
byn vinglar på träben, taken är gjorda av vass och det finns
naturligtvis ingen el eller rent vatten.
I den här byn föds varje månad cirka 30 barn. Förlossningen äger rum
på en enkel träbrits utan någon som helst smärtlindring eller rinnande
vatten. Här finns ingen vårdcentral och närmsta samhälle ligger tre
timmar bort. Man förstår att mödradödligheten är en av de högsta i världen här i Madagaskar.
Mitt i byn står den nybyggda skolan. Två klassrum med bänkar för
cirka 40-70 barn. Vid skolan har UNICEF även byggt latriner och inom
kort ska byn också få en borrad brunn. I Madagaskar har endast 12% av
befolkningen tillgång till en toalett och få ser kopplingen mellan
toalett i det fria och dålig hälsa. Skolan blir viktig i att ge kunskap
om detta.
För att ge Madagaskars 4,5 miljoner barn möjlighet att gå i skolan
bygger UNICEF just nu 2 000 till 3 000 nya skolor varje år. Skolorna har
toaletter och borrad brunn men de är också cyklonsäkra, vilket innebär
att de står kvar när cyklonen drar fram men också kan användas som
skyddsrum. För cykloner kommer garanterat! I stort sett alla cykloner
som bildas i Indiska oceanen träffar Madagaskar.
Utöver själva skolorna förses alla barn i Madagaskar med varsitt
skolkit som innehåller pennor och skrivböcker. Dessutom ser UNICEF till
att utbilda lärare. Det är ett gigantiskt arbete att få allt detta på
plats. En logistisk mardröm! Men det går.
Vi lämnar byn och undrar om vi någonsin kommer att uppleva detta igen.